lovgrenskalivet.blogg.se

Snöflingans magi!

Dunk, dunk dunk..

Nej ingen knackade på dörren, det var mitt uppspelta hjärta som gjorde sig påmint, gång på gång.

Min fysiska kropp for mellan badrummets spegel och köket där klockan hängde på väggen. Håret var tvunget att ligga perfekt och ögonen skulle helst av allt glimra som aldrig förr allt medan klockans visare förflyttade sig i rätt riktning. Även mobilen kollades om inkommande sms visade sig i displayen, om och om igen.

Varför detta oroande eller förväntans iver? Jo, idag ska jag ut på dejt med en kvinna vars ögon fick mig på fall djupare än Grand Canyon.

Klockan ett var tiden uppgjord att vi skulle träffas på ett köpcentrums parkering. Kanske inte det mest glamorösa plejset ändå. Men så var det uppgjort.

Det var en gråmulen kall januari dag. Kanske inte det man drömmer om när man ska ut på sin drömdejt. Men verklighet går oftast inte hand i hand med drömmar. Men hur som helst så tickade klockan på och närmade sig allt mer vår uppgjorda tid.

Hela tiden fanns ju en oro med i bilden, tänkt om hon Gud förbjude, hittade på ett förhinder. Kunde ju vara vad som helst. Bilen startar inte, fått influensan etc. Usch nej, tänk positivt nu. Hon själv har ju varit ivrig på att träffa mig, eller? Har jag bara fått för mig det? Nej, nu var jag där igen. Tänk positivt! Att det ska vara så svårt. Men inte lätt när nerverna tydligen har bestämt att leva sitt eget liv idag. Men någonstans där inne är det ändå ett härligt tillstånd. Jag känner att jag lever upp. Något betyder. Wow!

Tankarna går även till henne och vad hon känner, tänker och gör just i detta nu. Varför måste jag hela tiden tänka? Nä, skärp dig nu!

Ibland undrar man om slumpen är meningen. Det var nämligen genom slumpen som jag nu väntar på att få träffa denna kvinna. Genom ett inlägg på Facebook av min syster fick jag bara så där syn på ett namn som hade gillat hennes inlägg. Och min nyfikenhet blev så påtaglig att jag gick in på hennes profil. Och där möttes jag av en syn som fick mina ben att dallra, och mitt hjärta att dansa av glädje. Vilka ögon! Vilken fantastisk skönhet som bara fanns där. Vem är hon? Varför har jag aldrig fått möta henne? Hur kan syrran ha en så vacker vän utan att berätta för mig? Ja tankeställningen drar ju iväg när något sådant inträffar. Spelar nog ingen roll om man är man eller kvinna.

Kärlek vid första ögonblicket? Jo nog kände jag det alltid! Men fungerar det verkligen eller är det bara ett vackert uttryck? Nä, jag kände verkligen. En varm känsla for genom hela mitt innersta väsen. Hon är verkligen livets alster. Som en konstnärlig målning. Så perfekt. Det lyser ett skimmer av himmelsk närvaro från hennes djupa varma blick. Måste vara en livs levande ängel.

Efter att jag gjort några besök på hennes profil så tog jag modet till mig och tryckte på knappen ”lägg till vän”. Gjorde det med en stor nervositet och förväntan. Kände henne inte och visste ju egentligen inte alls vad hon var för människa. Men hennes uttryck var klart tilldragandes. Det fanns ett hopp.

Döm om min förvåning när hon redan direkt accepterade förfrågningen. Och där blev genast Facebook något helt annat än ett substitut. Det blev länken mot framtiden i kärlekens linda. Ja det var vad jag önskade mig högt nu i alla fall. Händer verkligen detta mig? Ja, nog verkar det allt så. Ett tecken från världar långt bortom våra må det vara. Jo sannerligen.

Ett igenkänt och efterlängtat ljud kommer från min Samsung mobil. Ett sms. Jag får snabbt tag i mobilen och öppnar sms:et. – Jag åker ifrån mamma nu och är på väg, står det. Och jag inser att det endast är ungefär tjugo minuter kvar nu. En sista titt i den där spegeln för att se så allt ser bra ut. Nåja, kan inte göra så mycket åt mitt avsmalnande ansikte. Nyrakad och parfymerad kanske fick det att se något fräschare ut.

Hade inte tid att tänka mer på det där nu. Ytterkläderna slängdes snabbt på och jag gick mot dörren. Kanske en helt ny värld väntade på mig där ute? Ytterdörren slogs upp och ett steg mot framtiden var tagen. Oviss, osäker men ändå så rätt. Ett beslut som inte funnits utan chansen bara kom. Där det tomma intet kan fyllas av ljus och rörelse. Natten dog av dagens timma.

 Den isande vinden bet hårt i kinderna under den ungefärliga trehundra meter långa promenaden. Hjärtat ökade takten gradvis hela sträckan. Om det berodde på min dåliga kondition eller nervositet ömsa di lärde om. Men tror mest pirret hade största anledningen till detta. Och konstigt vore det annars.

Tänk att detta hände just i realtidens nu. För varje steg jag flyttade foten framåt. Ju närmare hennes skönhet kom jag. Bilar svischade förbi i bakgrunden. Mest som ett tunt töcken i en annan dimension. Jag var i en annan värld just nu. Helt ensam. På flykt från livet, mitt eget liv. På väg mot viddernas beskrivelse av kärlekens trygga vagga. Jag var mitt uppe i detta tillstånd man kanske bara får uppleva en gång genom livet. Greppa livets följe. Flyt in i medvetandets tillvaro. Lev nu.

Tankar och känslor genomströmmar kroppen i en sällan strid ström. Känslor man aldrig trodde sig få erövra. Känslor man på sin höjd kunde läsa om. Nu fanns de där, i min kropp. De tog fäste på själen och vann alla strider som kunde dyka upp. Ändå visste jag ju absolut ingenting om hur allt detta skulle sluta. Jag visste bara att jag var förlorad i kärlekens starka käftar.

Hon var redan framme när jag kom och till all ve och fasa pratade hon i mobilen. Och jag som noga tänkt mig igenom situationen hur jag lämpligaste skulle ge en kram. Tur för mig var att hon sken upp när hon såg mig och slutade prata. Då fick jag chansen och jag gav en kärleksfull kram till den vackraste kvinna jag någonsin sett. Och det var som en förtrollning försvann från min kropp och fick mig att sväva bland ljuva dofter och skimmer av guld.

Hennes kroppsspråk var ganska betänksamsfullt men sjöd av styrka. Jag kände mig väldigt liten och sårbar. Vad hade jag gett mig inpå? Varför alla dessa enormt starka känslor och förväntningar? Var hon intresserad av mig på riktigt? Hur vågade jag ens snylta på den tron?

All min värme gick över till stelhet och en enorm rädsla. Ville jag verkligen detta? Var det rätt? Var hon för stark för mig? Svaret jag hade inom mig var ju tveklöst. Jag ville verkligen detta! Det var hon jag ville dela resten av mitt liv med. Fast det visste ju inte hon om. Undrar om hon någonsin skulle veta det? Får jag chansen att visa idag? Gud, hur ska detta gå?

Efter vi samlat oss lite grann med kramar och skratt åkte vi i väg i hennes röda ålderstigna Volvo 855 till stadens kända Konditori för en fika. Vi parkerade bilen och gick ut i snålblåsten. Staplade utan att säga så mycket på väg mot ingången. Där inne var varmt och skönt och ganska avslappnande miljö. Inte alls så många gäster vilket kändes extra bra. Vi köpte kaffe och kondisbit och fann ett lämpligt bord som vättade ut mot stadens gata. Slog oss ner och bara var.

Vi fick ganska snabbt i gång olika samtals ämnen utan större problem. Vi öppnade oss för varandra mer än vad som förmodligen är vanligt på en första dejt. Detta tack vare att vi kände ett stort förtroende för varandra direkt. Samtalen blev både många och djupa. Och gästerna både kom och gick under tiden. Vi var som i en egen bubbla där ingen annan fick plats. Ja de fick inte ens tillåtelse. Förbjuden mark.

När jag började känna mig lite mer bekväm i situationen så sträckte jag fram min hand över bordet och vidrörde hennes fingrar innan jag greppade tag och helt plötsligt höll hennes hand. En varm känsla av enorm livslust for som ett gyllene ljus genom min själ. Jag var fast. Jag föll. Jag var förälskad. Som regnbågens tilldragande nyanser kände jag mig som en del av det stora universum. Som ett centrum av energivågor med helt nya frekvenser. Och hon tillät det. Hon tog i mot. Hon rörde min hand med ett vackert leende på läpparna. Vilket oförglömligt minne denna stund skulle bli. Sekunder och minuter av mitt liv jag ville leva om. I hjärnans inre skulle jag kunna göra det närhelst jag ville. En utopi av tillförställesse och makt.

När vi öppnat oss för varandra under fikan hade det gått osannolika fyra timmar! Vart tog tiden vägen? Hur var det ens möjligt? Hade aldrig varit med om något liknande förr. Och förmodligen aldrig pratat så mycket. Det måste ju bero på att allt detta är rätt. Det är meningen. En sannhetskänsla av sammet. Kände ett enormt lyckorus. Frågan är om det någonsin oavsett situation går att uppleva ens i närheten av detta igen? Oavsett, jag upplever det nu! Jag är mitt i. Centrumets kärna av girlangernas härbärge. Om en av himlens stjärna lyser upp vägen för mig, då följer jag den. Den stjärnan har tänts över mitt huvud i dag. Under den är jag slav av varje steg tills hjärtat slutar slå.

När personalen började städa undan förstod vi att vi var tvungna att lämna konditoriet. Och endast lämna kvar minnen för evigt. Minnen som får leva kvar i väggar och plats. Minnen vi kan ta upp med nya besök. Dock aldrig i närhetens arv få bevittna så äkta igen. Men de är våra över oändlighetens flöde.

När vi gick ut i den nu mörka staden, greppade jag på nytt hennes hand i det orangea skenet från gatlyktornas strålar. Vi hade en kort promenad ner till bilen. Några få människor var ute i ärenden in i det sista innan stadens butiker slog igen. Vi närmade oss bilen i sakta mak och tankar florerade i en välsignande utgåva. Det var nu det måste ske. Det var nu jag var tvungen att ta steget. Våga vinna för kärlekens stund. Hade bara fått positiva vibbar av hennes egen starka energi. Allt var tillfreds för att lyckas. Inget kunde längre gå fel.

Jag tittade upp mot himlen som en bön och såg de stora vackra snöflingorna dala ner i lyktornas sken. De gav mig den kraft jag behövde. Och jag tittade henne djupt i ögonen och mötte hennes läppar i en första kyss med hjälp av en snöflingas magi. Värmen, passionen, allt fanns där just i detta nu. Drömmen om kärlek blev sann. Drömmen om evig kärlek förverkligades. Snöflingans magi ska lysa upp min själ i ensamhetens näste, och med tindrande skapelse från en ängels blick! Hon besvarade mitt jag. Hon tacka själsligen ja.

Ljuset, snön, kyssen. Allt var som i en romans av töcken. Som längtandets klarhet av lycka. En dag av intryck blev till ett ljusstarkt antiklimax. Alla universums stjärnor dansade genom molnens digra massa. Och ännu en kyss höjde jordens medeltemperatur till en vibrerande massa av salighet.

Återigen satt vi nu i den risiga Volvon. Fyllda av känslor. Kylan som var i luften glömdes bort av vår inre värme. Fanns det verkligen någon som hon? Ja, hon satt bredvid mig bakom ratten. Innan hon vred om nyckeln frågade hon vad gör vi nu? Visste själv inte men det blev att vi tog en rundtur och for ner till köpcentrumet och parkerade. Men vi ville inte in utan åkte i väg igen. Bestämde oss för att besöka korvkiosken i stället, där det blev lite varm snabb mat.

Satt i bilen och intog den varma maten och lyssnade på lite musik. Åter igen pratade vi om livet och nuet. Inget alls om vad som skulle ske framöver. Vi bara intog detta mäktiga ögonblick.

 En lite annorlunda känsla infann sig i kroppen. Inte alls den samma som för en halv timme sen. Lite rädsla som smyger sig in. Hur ska jag gå till väga nu? För i grund och botten är jag jätte blyg och inte alls så öppen som jag varit under nu flera fantastiska timmar. Verkligheten kommer liksom i kapp mig om vem jag kanske är. Och det var absolut inte den känsla jag ville ha nu. Tappar orden. Vad ska vi prata om. Känner press. Å, nej. Inte nu. Förstör inte allt du byggt upp. Låt inte allt rasa nu. Låt henne inte få känna att jag är tråkig att tillbringa tiden med. Men vilket flyt jag ändå har. Hon älskar bokstavligen att prata. Och när jag tappar bort mig för hon mig tillbaka på banan igen. Tror ärligt att hon märker av vad jag känner och tänker.

Till sist är tiden kommen för hejdå och hon kör hem mig till dörren. Vi sitter kvar en lång stund då det är svårt att slita sig loss. Mina ögon fylls av osynligt genomskinliga tårar. Tårar jag tror hon känner. En lätt panikkänsla fyller min själ då jag vet att det närmar sig. Våra läppar möts med passion tilltro och styrka. Vi kommer mötas igen.

Med sakta släpande steg går jag mot min dörr. Medans himlen släpper sin sista snöflinga av magi mot min tår drypta kind.  Tårar av lyckans brus..

Av Tony Lövgren