Äntligen....
Ibland så ter sig livet väldigt underligt. Det sker saker som man inte kan förstå sig på. Saker som man inte kan göra något åt. Man är med andra ord maktlös! Många gånger så är det en negativ upplevelse MEN det kan också vara till en positiv del av livet.
Jag och Tony har fått uppleva just detta idag, den positiva delen, men det hela började som en negativ händelse...
Tänkte berätta lite nu om det!
För nästan exakt 1 år sen, så förlorade jag vårt barn i ett missfall. Ett missfall som utlöstes av min hemska, aggressiva virusinfektion som jag vid befruktningstillfället bar på. Jag var hemskt sjuk i över 8 veckor. Viruset angrep min lever och jag hade nästan inga vita blodkroppar kvar. Vi visste inte då vid den tidpunkten att jag skulle bli med "barn". Jag var levande död under infektionen. Hade hög feber, ont i kroppen så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, kissade blod pga uttorkning. Lukten av mig fick mig att kräkas nästan... Gick ner i vikt... Det dröjde ett bra tag innan min läkare visste vilket sorts virus jag bar på. De misstänkte till och med leukemi först. Men jag hade tur att det "bara" var ett virus. Men det var strakt och sviterna av det kunde faktiskt vara väldigt farligt. Gick ett par gånger i veckan för att hålla kolla på mina levervärden och vita blodkroppar. Läkaren ville lägga in mig på infektionskliniken, men jag ville absolut inte det. Jag ville vara hemma i min trygga vrå med Tony och barnen. Jag visste ju inte om jag skulle överleva(innan vi visste vilket virus det handlade om ) och då ville jag passa på och vara dom nära. Eftersom jag är utbildad undersköterska med mycket kunskap i just medicin, så fick jag vara på hemmaplan, men då under provtagningar och ständigt kontakt med läkaren via telefon. Tack gode Gud för en underbar läkare, Lars Mathiessen.
Jag började bli bättre efter ett tag, febern började vandra neråt och jag orkade vara uppe några småstunder. Började få ork till att få i mig mera mat. Energin tog fort slut, men jag levde i alla fall. Minns första dagen då jag vågade ta steget att följa killarna till sin skola. Jag vill tillägga att vi bodde då precis vid deras skola, så vi hade inte många minuter dit. Men jisses vad slut jag var efter den lilla lilla promenaden. Men skönt var det, fast jag blev liggandes resten under dagen.
Sakta men säkert så blev jag bättre. Läkaren förvarnade mig att det skulle ta minst 6 - 12 månader innan jag skulle återfå all min energi. Och ja, det tog tid... Men det gör inget, för jag lever ju :D
Allt började och bli till det bättre, och vi hade fått svar på att proverna var mycket bättre. Så när vi upptäckte att jag var gravid, så kändes det bra eftersom jag var bättre. Men så började jag och läsa på det kära nätet, om mitt virus och vad det kunde göra under en graviditet. Så då blev jag rejält orolig och ringde gynläkaren i Karlstad. De lugnade mig och sa att det var i så tidigt stadium, så det var absolut ingen fara. Puh, jag/ vi pustade ut.
Men det gick någon vecka, så började jag blöda rejält, och jag förstod att missfallet var konstaterad. Det gjorde så ont i hjärtat :(
Först sjukdomen och sen direkt på, så kom missfallet. Jag hade ju inte ens återhämtat mig efter viruset. Ringde min barnmorska och hon beklagade sorgen. Sorg, det var det!
Det blev ett långdraget missfall, men mycket blod och smärta. Misstänkt duplexbörd(tvillingar) igen.. För missfallet kom i två omgångar, om man nu kan säga så.
Man är maktlös, finns inget man kan göra. Man får bara finna sig i att "acceptera" det som sker. Läka själen och sen gå vidare.
Jag och Tony bestämde oss ganska snabbt att vi skulle försöka igen strax efteråt. Vi var ju så inställda på att få ett gemensamt barn nu. Vi hade sett framemot det... Och så blev det inte så...
De närmsta månaderna så började min menscykel att krångla. Hade hemska smärtor i buk och svank. Hemska menssmärtor. Blödningarna kom absolut inte då de skulle göra. Jag kände att något var fel, riktigt fel i min livmoder. Så jag ringde tillslut till gynmottagningen. De hade lite uppgifter om mig sen förra gången jag hade pratat med dom. De visste om min sjukdom och missfall... Barnmorskan som jag pratade med fick in mig akut till en läkare. Hon berättade för mig att min virusinfektions sviter, hade orsakat missfallet och missfallet orsakade rubbningar i min livmoder.
De ville hjälpa mig direkt att få bukt på allt, så att vi kunde få bli gravida igen. Jag träffade en underbar läkare, som förklarade allt för mig igen. Tog blodprover, för att kolla upp mina värden igen. Gjorde ultraljud för att kolla hur min livmoder var. Glada nyheter fick jag då. Min livmoder var "ung". Den hade många år kvar.. Låter som ett Bäst Före Datum, men sanningen är ju den att jag börjar ju på och bli äldre, och även kroppen och organen bli det å ju.
Gyn läkaren förklarade att hon skulle sätta in mediciner på mig. Hormonstimulerade tabletter. Var tvungen att få igång min ägglossning och få tillbaka min menscykel. Jag trodde ju självklart att det skulle räcka med en gång, och svisch så var allt bra. Men glöm det! Så enkelt var det inte... Mediciner om och om igen. Månaderna gick. Det blev jobbigt till slut! Så vi tog ett beslut nu på hösten, att vi hoppar medicinerna. Vi vilar huvudet med att jaga ägglossningsdagar och sånt. Man blev så fruktansvärt besviken när mensen kom fast man hade "gjort" det på de rätta dagarna. Det positiva dock , var att de hemska menssmärtorna var nästan borta och blödningarna hade blivit så mycket bättre.
Så nu den sista gången jag hade mens, så var den helt perfekt (om man nu kan säga så), men den var som tidigare. Återställd kände jag mig som...
Inga tabletter än.. Skönt!
Vi valde att hoppa ytterliggare en period. Mådde ju så mycket bättre utan.
Men vi skulle ta tabletterna nästa period vid mens.
MEN, hör och häpna! När min bim dag kom, så dök det inte upp någon blödning...Inte dagen efter heller.. Jag hade vid tidigare tillfälle tagit ett gravtest, ifall att... Men det visade sig inget. Så vi väntade självklart på att blödningen skulle komma. Men Tony sa, att den skulle inte dyka upp. Han kände på sig att något hade hänt.
Ingen mens... Vi köpte ett annat test, Clearblue.
Idag den 5/11-14 så tog jag testet på morgonen. Det kom fram ett svagt plus... Men var det ett plus?! Tankarna for runt.. Är jag med barn? Vi tittade på testet tillsammans. Tony sa bestämt att det är ju plus... Jag såg det jag å, men valde ändå och vara inne på spåret att det kunde ju vara ett spökstreck. Försvar! Jag våga inte hoppas på att vi skulle få ett barn.. Var så rädd för att det skulle visa sig något annat senare... Tony övertalade mig att ringa gyn mottagningen, för det var så jag skulle göra enlig överenskommelse.
Jag ringde... Fick svaret: - Ett plus är ett plus! Grattis, ni ska ha barn. Wow, vilken känsla! Tid för ett ultraljud fick vi också. De ska kolla om det är flerbörd el inte.
Det underliga med denna händelse, är att vi fick detta positiva besked, nästan på dagen som vi fick ett negativt besked för 1 år sen. Jag har tänkt mycket på missfallet och mer nu när dagen närmade sig det datumet. Men vilken glädje att kunna få uppleva något underbart istället för att behöva sitta och enbart minnas den smärta jag/ vi fick uppleva för ett år sedan.
Nu blickar vi framåt, lägger våra händer över magen och talar om för den lilla cellen, att den är redan älskad och att vi längtar tills den är i vår famn.
Vi sammanlänkar våra båda familjer till en enda stor <3
Alexander, Josefin, Corinne, Rickard, Leon, Jonatan och "cellen" <3
Framtiden är här, och den ska jag uppleva tillsammans med min underbara make.
Finns inget annat liv som jag vill ha <3
Jag lever det liv som jag har drömt om! Jag fåt uppleva det jag alltid har önskat <3
Tack Tony, för att du finns. Jag älskar dig <3
/ Viktoria
